Sfinx av Christine Falkenland

Februaris första bok fick bli den mycket omtalade Sfinx av Christine Falkenland. Det är en bok som handlar om lika mycket rädsla som mänsklighetens mörker, dess innersta väsen som sällan visar sig.

Det är en bok, eller egentligen en bunt med brev skriven av den första hustrun till den andra hustrun Claire. Felix, mannen, är den gemensamma nämnaren. Mannen som har förnedrat och trampat ner bit för bit varje molekyl av första hustrun, är nu en älskvärd make till Claire, som har fött sonen som egentligen borde vara sonen till den första hustrun och Felix; sonen som blev berövat livet av livet själv.

I denna roman får vi möta ett psyke som förnedrar den människa som denne besitter och lämnar denne ensam i sin avgrund. Ett psyke som endast ser, hör och känner rivalen, ett psyke som lägger all skuld på rivalen.

Hur långt kan en människa gå när allt inte står rätt till? När livet har visat sin obarmhärtiga sida… Har det verkigen varit så? Är det inte så att den som tar för sig, som väljer att rikta sitt fokus på rätt väg, till sist hamnar rätt i livet oavsett hur många hinder denne kliver över?

Det gjorde ont att läsa boken; för varje blad jag vände desto djupare ner i mänsklighetens avgrund kom jag. Är vi så avundsjuka, så blinda, att vi lätt kan förnedra oss själva?

Denna roman är en hemsk bok som sätter djupa spår, som inte lämnar sin läsare utan att ha omkullkastat tron på människans psyke. En bok som berör läsaren på flera plan och hoppas att något gott måste finnas hos människan.

Har du läst Sfinx? Vad tyckte du om den? Blev du lika tagen av den som jag?