Little Me and My Books

Vad vore livet utan böcker…

Kategoriarkiv: Skönlitteratur

I mjölnarens spår av Stina Nilsson Bassell

Jag fick nöjet att läsa I mjölnarens spår av Stina Nilsson Bassell, en historisk roman återspeglad av den förskrämda huvudpersonen Emma.

Vi får följa Emma Klasdotter med glimtar från hennes lyckliga barndom till brytpunkten år 1895 då hon abrupt blir gift med den dubbelt så gamla storbonden Niklas Nilsson och flyttar till Havdellska gården. Livet på gården blir inte lätt för Emma. Ständig förnedring och skrämsel bryter ner Emma tills hon varken vet ut eller in. Hon lever ständigt i mörker där den lilla ljusglimt hon försöker förvara i sitt hjärta slocknar för varje dag som går.

Åh vad jag brann inombords när jag läste I mjölnarens spår! Må romanen vara något långsam men händelserna vars knytpunkt är ren och skär ondska involverade mig så pass att jag fick hjärtklappning under och efter läsningen! Är en sådan ondska ens möjligt? Varför sviker alla Emma? Varför är det ingen som vågar stå upp mot storbonden Nilsson?

I mjölnarens spår är en av de sista böckerna jag läste år 2016. Än minns jag Emma och hennes öde. Jag hoppas att fler kommer i kontakt med Emma Klasdotter och hennes liv.

Tack Stina Nilsson Bassell för boken!

Annonser

#spådom #nattenscirkus #underjordiskatimmar

#Spådom

Fram tills jag såg Spådom recenseras i SVT Gomorron hade jag aldrig hört talas om Magnus Dahlström. Efter 15 år i tystnad så har han äntligen skrivit den-stora-boken! Den ska jag läsa, tyckte jag men som med en hård karamell som bör sugas länge, länge för att ätas, likaså väntade jag med denna bok. Strax efter jul satte jag igång; med en stor kopp kaffe på bordet bredvid började jag vända blad. Ett efter ett så var del 1 klart. Jaha, då är det dags för del 2. Kanske blir det bättre. Nej, inte blev det bättre. Missförstå mig inte nu, boken är bra, handligen och språket, det är som ett fint tyll som har lagts på den svarta avgrunden som på intet sätt får komma fram. Men mellan raderna går det att läsa, djupet mina vänner, djupet. Jag rekommenderar alla att läsa den men för stunden så passade den inte mig. Synd, för jag vill gärna läsa ut den och se och förstå vad som händer de tre jagen men inför risken att vara likgiltig (handlingen nuddade inte mitt hjärta) lade jag undan den. Spådom ska läsas men inte nu av mig. Lite senare, lite senare.

#Nattenscirkus

Vill du läsa om magi, cirkus och kärlek, då ska du slå till med denna bok! Nattens cirkus av Erin Morgenstern flyttade mig från min vardagsrealism till en magisk cirkus som med sina stora konster trollband mig vid den stora entrén! Åh vad jag suktade att läsa om skickligheterna hos de stora cirkusartisterna. Hur de kunde förföra sina skådare (och mig som läsare…). Självklart finns det kärlek, kärlek mellan två rivaler, ska de erkänna den stora kärleken eller ej, men nja det var inte så intressant för mig. Jag vill endast förflyttas till magin och helst vara med om den. Kärlek är fint men det tilltalar inte mig.

#Underjordiskatimmar

Pang! så tog melankolin sitt hårda tag om mitt sinne! Att det ska vara så känslomässigt omkullkastande att läsa en del böcker. Ja, det finns böcker och det finns b-ö-c-k-e-r. Jag må just nu befinna mig i ett tillstånd som gärna läser böcker om kvinnor, dysterhet, depression, stolthet, svårmod, hjältemod, ensamhet… Stopp! Läs boken omgående. Underjordiska timmar av Delphine de Vigan må kasta in dig i depressionernas land, men vet du, det finns alltid ljus i slutet av en tunnel så var inte rädd!

Biblioteket nästa avfart!

Jag får inte nog av bibliotek! Hur kan man gå vidare utan ett besök, vare sig på nätet eller IRL? Nu har jag tre godingar att hämta imorgon!

Lindstrøm, Merethe, Dagar i tystnadens historia
Lundberg, Ulla-Lena, Is
Tóibín, Colm, En lång vinter

När besökte du biblioteket senast? Vilka böcker fick följa med dig hem?

Hejdå Maj, hej tomhet

Det finns böcker, och det finns b-ö-c-k-e-r. Ni vet, böcker som jag gärna skriver med VERSALER och fet text. Böcker vars handling handlar om vardagstristesser, det monotona livet; vakna och få dagen att passera utan några som helst oförutsedda handlingar, konsekvenser. Det här med blöjbyten eller de röda fingrarna och knogarna som visar det ursinniga städandet och bakandet. Hembakat ska det vara. Allt och alla ska passas upp. Inget för förstöra dagens schema. Om inte bara självförtroendet skulle skvalpa i samma hink med städmoppen. Ja, så ser Majs dagar ut. Städa, baka, passa upp. Att visa för svägerskorna och alla andra som gärna vill lägga näsan i blöt att jag har minsann ett perfekt hem.

Maj, Maj, Maj… Du har en dotter och en son. En man som har vandrat i djävulens spår men har hittat hem igen. Vad mer kan krävas av lilla dig? Ska vi doppa lite? Vetelängden är fint skivad och kaffet varmt, saft till barna står på bordet! Denna bekräftelse som har virat Maj runt sitt lillfinger. Bekräftelse. Javisst har du det rent Maj, du är en riktig duktig husmor. Rent hem, rena barn och en man som går till kontoret med stärkt skjortkrage! Varför kan du inte vara lycklig? Krama om dina barn! Visa dina känslor! Men inte Maj inte. Visa inte dina känslor för dina barn. De kanske blir för veka inför livet.

Med sorg lämnar jag nu Maj Berglunds liv i händerna hos en annan läsare. Hoppas du finner det jag fann med min läsning men se upp! Du kanske också för besök av tomheten som gärna kliver in efter ett besök i Örnsköldsvik.

Fortsättning av Maj Berglund

Just nu läser jag ”Sörja för de sina”, fortsättningen till ”Att föda ett barn” av Kristina Sandberg. Jag är helt uppslukad av Majs vardagstristesser men ack så intressant! Språket säger jag bara. Författarens språk! Har ni inte stiftat bekantskap med Kristina Sandberg än? Vad väntar ni då på!

Koden om ensamheten

Det är sällan jag läser om en bok, väldigt sällan. Sist jag gjorde det var det ”Sofies värld”. Jag lovade mig själv att aldrig mer läsa om böcker just för att gnistan som jag fick under första läsningen hade mist sin kraft under omläsningen. För att bevara min känsla för en bok så läser jag inte om. Punkt slut. Att jag lovade mig detta för över 15 år sedan…

Jag råkade ut för en bok, en bok som tog tag i mig direkt vid första ögonkastet. Kod 400. En bok som bör läsas av alla bokfantaster som tappar sig bort i bibliotek (och bokhandlar). Redan förordet, eller snarare presentation av författaren, fick mig att inse att jag kommer att älska denna bok.

Ett litet utdrag om författaren:
”Jag tycker om aubergine, olivolja, mammas marmelad, jag avskyr bilar, jag har ingen mobil, jag är feminist och jag har fobi för öppna dörrar.”

Tänk om alla författare kunde presentera sig lite mer jordnära!

Att anteckna eller rita stjärnor, eller stryka under ord, meningar, eller stryka över med en färgglad penna! Det gör ont att skada en bok. För visst skadas boken när vi far fram med attiraljer, tänk er små kaffestänk eller smulor som stör ögats nöje! Jag ger upp. Jag gjorde streck, i marginalerna, kunde inte låta bli. Stjärnor för en hel sida har också tilldelats. Jag kunde inte låta bli. Det går inte att låta bli!

Bibiliotekskod har jag aldrig förstått, det finns visst något som kallas Deweys klassificeringssystem. Ett system som bryter ner böcker i minsta lilla atomer och stämplar dem med en viss kod för att klassificera. Det blir visst lättare att hitta böckerna inom ett visst genre med hjälp av en viss kod. Så om du är en av dem som kan ”…orientera sig på bibliotek…” så kan du ”…bemästra kulturen, det vill säga världen i dess helhet…” säger Sophie Divry, författare till denna ögonsten!

Jag vet inte hur allmänheten ser på bibliotek men ”…Det avgörs de första dagarna, första gången man stiger in, träder över tröskeln till biblioteket. Civilasationens vagga. Födelse. Ursprung. Innan dess är läsarna ärligt talat inget annat än oskulder.” Så sant så sant.

Med detta avslutar jag nerpräntandet av mina tankar och troligtvis snart läser jag Kod 400 än en gång.

En bok som slår med kraft, en bok som inte räds stängda dörrar! En bok som borde finnas i alla hem. Pust.

Nej, jag har inte fått ner alla mina tankar men en sak är säkert. Författaren och jag har samma syn på zombiegänget. Så vad väntar du på? Läs läs läs!

Att föda ett barn

Kärlek? Vad är det? En flickas oskyldiga drömmar om ett eget hem, egen spis, en man, kanske barn i framtiden? Hjärtat som slår dubbelslag eller fjärilar i magen? Eller är kärleken två olyckliga människors snedsteg, att rentvätta det variga såret med köttets lust, för att bindas ihop, så hårt att det inte finns plats för frisk luft fastän avståndet inte kan mätas, bara papper, präst och vittnen som intygar giftermål; och det lilla hjärtat som slår och slår i flickans sköte. Eller kvinna. Nu har hon ett hem och ett efternamn som skänker henne den klasstillhörighet som många eftersträvar. Eller? Men nu är hon här, Maj Berglund, maka till fabrikörens son Tomas Berglund, och snart mamma till ett nytt liv. Barnet är knutpunkten som binder samman dem två. Allt annat är jag och dem.

Att föda ett barn av Kristin Sandberg handlar om Maj, om livets vägar, om främlingar, om Tomas, om ensamhet, om alkoholism. Utanförskap. Snedsteg. Lust. Barn. Skrik! Dårskap! Om tant Berglund. Om barnet. Det oönskade. Kroppen! Frustrationen! Om det egna agerandet. Eller icke-agerandet. Om att ge upp sitt eget liv för ett nytt liv i den nya tillvaron. Klasstillhörigheten. Fikat! Gäddan.

Frustrationen Maj, den ska du svälja, hårt fastän det är strävt, och blicka framåt.

Läsning pågår…

Under flytten packades Duma Key av Stephen King ner i en av mina bok-flyttlådor och har än så länge inte packats upp igen. Fy skäms! På måfå har endast en flyttlåda innehållandes av böcker packats upp. Efter alla de böcker jag har läst och skrivit om här (Drömbokhandeln är utläst men finner inte ord för mina känslor därav saknas recensionen) drogs jag till Lanceheim av Tim Davys där alla mjukdjur får vittna om uppståndelsen av Messias (eller?…) och dennes helande krafter.

En utsökt bok måste jag säga då jag redan har dragit mina paralleller till oss människor, uppståndelsen, helande krafter… Well you name it!

Läs den också du! Om du har läst den, vad tyckte du om den?

Duma Key får inte längre finnas med i listan för ”Läsning pågår” då jag inte vet när jag kommer att hitta boken!

Colombes granne av Tatiana de Rosnay

Colombe Barou är kvinnan som både jag och du kan möta på gatan eller gården, eller varför inte ha som granne, som aldrig syns. Hon finns där men ändå inte, lik en skugga som vandrar livet fram.

Nu har Sekwa gjort det igen! När jag fick Colomes granne hade jag svårt att lägga ifrån mig den; med all rätt! Återigen en bok som kommer att nagla fast mig på alla möjliga sittunderlag bara för att bli läst.

Vi möter Colombe Barou som lever ett allt-i-allo-spökliv, den som fixar och donar, ser till att urverket fungerar utan minsta friktion mellan kugghjulen, den som ser till att livet flyter på. Hon har en man som allt för ofta reser i arbetet, två tvillingsöner som tampas med skolan och sitt arbete att tänka på. Colombe är den som lever i bakgrunden, som en skugga, tills hon en dag hittar den perfekta lägenheten till sin familj.

Colombes granne är en suggestiv roman som bjuder på människors mörkaste vrår på en silverfat. Under läsningen vandrade mina tankar ofta till Hyresgästen av Roland Topor. Människan är en paranoid varelse som tar alla möjligheter för att skrämma sig själv! Slutet i Colombes granne tar en helt annan vändning jämfört med Hyresgästen, vilket jag inte förväntade mig. Jag må önska att romanen, eller Colombe Barou, skulle ha ett annat öde men gläds ändå att författaren Tatiana de Rosnay visade sympati för sin persongalleri!

Clownen LiMeAMyBo

Nu gjorde jag det igen! Jag är borta från bloggen väldigt länge, ej acceptabelt, men är så närvarande i bloggosfären. Det är sällan jag kommenterar andras inlägg men jag är tillräckligt närvarande för att insupa all bokrelaterade tips! Jag är också väldigt närvarande i mina böcker, jag läser och läser. Ibland går det fort och ibland sjunker accelerationen på de sirapsbelagda bokvägarna! Men men!

För några veckor sedan avslutade jag ”Inunder” av Ann-Marie Tung Hermelin. En bok som berörde mig väldigt mycket! Handlingen överensstämmer med titeln, boken är väldigt inunder huden, i alla fall för mig! Det kändes som att vandra i en ”minnenas trädgård”! Här har du minnen blandat med historia, och då menar jag inte en påhittad sådan utan den historia som skedde för några år sedan som gärna förträngs… En väldigt stark bok, enligt mig!

Nu läser jag ”Drömbokhandeln” av Laurence Cosse. Vill inte att den ska ta slut så de sista ca 50 sidorna får gärna läsas på sirapsbelagda bokvägar! Mig gör det inget!

Jag har andra mycket bra böcker som just nu väntar på sin tur. Vissa böcker kräver mer kraft av en, mig, så jag måste samla krafter för att läsa! Eller snarare, läsa är enkelt, men att förstå det jag läser? Det viktiga är att förstå, inte bara att läsa.

Ja, slut på rapport, men jag känner mig verkligen som en jonglerande clown i en fullsatt (då av böcker självklart) cirkus!

%d bloggare gillar detta: