Du är dykvinnan och kommer alltid att vara det

Jag har inte läst många av JC Oates romaner, möjligtvis kan allt som allt räknas upp med en hand, men jag har hittils vurmat för hennes författarskap. Fallen och Älskad, saknad har satt sina spår, jag måste läsa mer av JC Oates. Mer blev det inte förrän jag slog till med Dykvinnan.

Här möter vi M R Neukirchen, en framgångsrik rektor med ett stort hjärta som har lätt att ta an knepiga studenter, kollegor och inte minst situationer. Det är en sida av henne, som hon gärna visar utåt, så länge hennes förflutna inte hinner ikapp henne. För det är så att M R inte alltid har varit M R, utan en liten flicka som har hånats, misshandlats enda in i märgen för att sedan kastas ut i dyn, för vi är kommen ur gyttja och ska återvända till gyttjan, vår sista vila. Halvt nersänkt i dyn blir hon räddad av en ängel, eller en utböling. Historien av dyflickan tar en ny vändning och fram ska en ny psykologisk spänning ta form.

Tyvärr Dykvinnan, tyvärr. Mitt intresse svalnade väldigt fort, jag gav dig flera chanser men jag fascinerades inte. Det var kanske helt enkelt fel tid och plats för mig eller för mycket ord som tog över huvudrollen av handlingen. Kanske tar jag upp bekantskapen med dig igen.