En annorlunda historia

Har ni någonsin haft lust att ändra något, oavsett hur stort eller litet det är, så att historien ändras och världen ser ut på ett annourlunda sätt? Om inte mycket, så kanske lite annorlunda jämfört med hur den ser ut just nu. Ta t.ex. finanskrisen under 90-talet. Om någon hade en makt att ställa in hela kalaset, hur skulle världen se ut nu? Eller IT-boomen under 2000-talet? Om den gömts undan och aldrig aktiverats, i vilken nivå skulle vi vara i spelens värld?

Tänk er en schackbräda där varje pjäs har en roll i spelet, minsta steg i rutornas värld resulterar att spelets regler ändras. På samma sätt kan världen vi lever i ändras, eller åtminstone Torsdag Nesta’s värld. Nu lever fröken Nesta i en uppdiktat värld av Jasper Fforde som jag har haft turen att bekanta mig med. Det är en värld som bygger på vår värld, men någon eller något har under historiens gång rubbat schackpjäsen i en annan riktning som har resulterat i att den uppdiktade världen är smått annorlunda med vår värld.

Krimkriget som pågick under 1850-talet, fortsätter i vår fiktiva väns värld; det är också år 1985, så de är några år efter oss…* Men nu är det ett kallblodigt krig mellan engelsmän och ryssar. Torsdag Nesta har återvänt från Krimkriget och är nu SO-agent på litteraturroteln. Visst låter det som ett drömjobb? Att jobba på litteraturroteln? Vilka spännande uppdrag att åka på! Eller inte. Torsdag Nesta har tröttnat på att vara littkrimmare då det inte är så utvecklande jobb. Inte heller finns det någon karriärmöjlighet… Men snart blir hon indragen i ett sensationsskapande uppdrag!

Det låter som en alldaglig historia, som inte har chans för överlevnad bland oss bokmalar som äter bokstäver till frukost! Var är själva intrigen, kanske flera av oss frågar sig?

Kära bokmalsvänner, håll i er för det här är inte någon bok som berättar om en helt alldaglig historia där det inte händer något märkvärdigt på alla sina skrivna sidor. Vi har en bok vars historia är så genialt uppbyggd att, om du vore Jasper Fforde’s motspelare i ett schackspel så skulle du inte kunna ana vilket hans nästa drag skulle vara. Exakt den lyckokänslan får läsaren, alltså jag, presenterad varje gång författaren gör sitt drag. Jag ville inte veta vilken väg historien skulle ta, inte heller fick jag veta det. Förrän boken var slut. Nu väntar del två.

En mycket smart, lite skrämmande bok som lämnar spår i hjärnan. För visst skulle vår värld se annorlunda ut om tiden stod still för en nanosekund?

* Kan det ha något med Tidväktarna i SO att göra tro…? För någon tidsförskjutning borde det bli vid alla infrysningar av tiden?

Inser att jag glömde skriva bokens titel… ”Var är Jane Eyre?” Ja, det undrade jag också innan jag fick bekräftelse!

Lycka!

Gissa vilken serie? Absolut lycka!

Bläckhjärta av Cornelia Funke

Livet hos 12-årige Meggie och pappa Mo skiljer sig inte något nämnvärt från alla andra hem. Meggie går i skolan och pappa Mo är bokbindare till yrket. Båda är obotligt passionerade i böcker så pass att de tycks livnära sig på böcker. All aktivitet i och utanför hemmet görs med minst en bok i handen. Huset de bor i har böcker travade på möjliga ställen i huset; för utomstående kan det tyckas att huset är byggt av böcker och inte av tegelstenar.

http://daughternumberthree.blogspot.com

En kväll får pappa Mo besök mitt i natten av en gammal bekant, Sotfinger. Tidigt följande morgon är Meggie och Mo klara för avfärd till Meggies mammas moster, Elisabeth, för att binda böcker. Men något annat är i görningen, Meggie känner på sig att pappa Mo inte talar om hela sanningen med avfärden. Att de innan avfärd återigen får besök av Sotfinger får Meggies alla varningslampor att blinka. Sotfinger får följa med på resan… Det blir en resa som blir svår att glömma…

Jag som har en livlig fantasi, där bokstäver blir bilder, är Bläckhjärta med sina beskrivningar av persongalleriet och omgivningen, en riktig skattkista. Att varje kapitel börjar med referens till andra kända böcker frambringade bilder ur min barndom. Som kapitlet som har tillägnats Elisabeths hem; Ett hus fullt av böcker.

”Min trädgård tillhör bara mig”, sade jätten; ”det borde var och en förstå, och jag tänker inte tillåta att någon annan än jag leker i den.” Oscar Wilde: Den själviska jätten.

Det får mig att tänka på hur jag var och fortfarande är med mina böcker… Jag har svårt att skilja mig från mina böcker. Mycket svårt. Det är som med jättens trädgård; mina böcker tillhör bara mig, det borde var och en förstå, och jag tänker inte tillåta någon annan läsa dem.*

Helst skulle jag vilja, precis som Elisabeth i Bläckhjärta, installera ett larmsystem för enbart mina böcker. Inget annat. För vad kan vara mer värdefullt än grottan med all sin skatt (alltså mina böcker)? Som grottan i sagan ”Ali Baba och de 40 rövarna”. Vänta, jag skippar larmsystemet och hyr in Ali Babas mannar för vem är tillräckligt djärv för att vilja strida mot blodtörstande rövare?

Läser jag så pass att jag känner smaken av alla bokstäver i min mun, då borde jag ha makten att läsa fram rövarna. För är det inte så Mo gör? Han är ändå Trolltunga, trollkarlen som har makten över alla bokstäver.

* Jag lånar gärna ut mina böcker för läsfrämjandets skull

Tunnlar under jorden

Jag är under jorden, med hjälp av en gammal hiss tog jag mig några våningar ner och hamnade i ett litet rum som mynnar ut i en mörk gata sprungen från tidig 1800-tal. Med en konstig känsla i magtrakterna vandrar jag vidare i denna underjordiska tunnel som är en uppochnervänd spegelbild av vår värld. Är det möjligt? Lever vi i en parallellvärld? Vilka är det som bor här? Jag vandrar vidare, då och då vädrar jag i den instängda luften, för något syre om än en muterad version av molekylerna borde väl finnas här, om det finns bostäder överallt? Det luktar konstigt, instängt samtidigt som det doftar ljuvligt av all mat. Nej, vad är det här? Jag känner mig omringad och utstuderad av en konstig folksamling i gamla kläder. Det känns som om jag har förflyttats bakåt i tiden. Vilka är dessa människor som verkar sakna blod i sina lemmar? Några bryter sig från samlingen och kommer fram till mig. De är sarkastiska och äcklade när dem tar tag i mig och för mig bort, vidare i tunneln till Blocket där alla obehöriga hamnar, bakom lås och bom. Jag blev ett med huvudkaraktären Will Burrow och vandrade med honom i de okända stigarna som mynnar ut i äventyr.

Jag har läst Tunnlar av Roderick Gordon och Brian Williams som handlar om 14-årige Will Burrow och hans underliga familj. Pappan är arkeolog och jobbar på ett museum på dagarna och gräver tunnlar på kvällarna. Mamman som inte har kunnat slutföra sin utbildning inom media, fördriver tiden med att följa TV-tablån med drömmen om att en dag få ett genombrott i sin karriär. Systern Rebecka är lika egendomlig som sina familjemedlemmar. Till skillnad mot brodern Will som är en lika inrotad i arkeologi som sin pappa, är Rebecka en ordentlig flicka som ser efter familjen. En kväll bevittnar Will och Rebecka bråk mellan mamma och pappa som resulterar att pappan går ner till källaren som är hans eget andrum. Dagen efter är pappan försvunnen och fastän polisen så gott som försäkrar att han kommer att dyka upp snart, har Will svårt att förstå det. Pappan kan inte bara ha gett sig av. Han måste vara fast i en rasad tunnel!

Med hjälp av Will och hans följeslagare Chester har jag vandrat i fantasins värld. Jag läser inte fantasi, inte alls. Går inte ens förbi dessa hyllor på biblioteket. Jag läser ingen recension om fantasy. Jag beställer inget fantasy. Men nu? Jag har missat så mycket! Hur har jag kunnat gå förbi dessa böcker utan att ens kasta en blick? Kan det bero på att under mina unga dagar var utbudet inte lika stort? Eller var den ens befintlig förutom trilogin om Sagan om ringen som jag inte har läst? Jag ska läsa den. Snarast.

En sak är säker, jag kommer vandra vidare i detta fantasiland. Jag har redan startat min resa med Tunnlar och fortsätter med Bläckhjärta av Cornelia Funke. Hur har jag kunnat missa dessa böcker? Helt ofattbart!

Det har hänt något

Jag har fastnat så pass att jag inte kan frigöra mig. Vet ni hur det känns? Som att trampa på tuggad tuggummi och undra hur blir jag av med det här? Bara nästan. Jag vill inte bli av med det jag har fastnat i/för.

Jag har fastnat för fantasy/sci-fi mina vänner. I allra högsta grad har jag gått och blivit vän med fantasy. Det är något som jag inte trodde skulle ske. Men ack så fel jag hade. Nu väntar jag på att få ta upp Bläckhjärta av Cornelia Funke och läsa vidare. För nu känner jag mig hemma i fantasins land. Låt det inte ta slut nu bara. Jag trivs så.

Vad skulle inte passa bra till detta mani om inte tävlingen hos Styxx Fantasy? Jag är redan anmäld för jag vill nu dyka bland talande böcker, väsen, älvor och annat som kan dyka upp i fantasin.

I dagarna föds jag med fantasy. Det är väldigt mättande (och konstant småhungrande)…